Rasstandard stabijhoun

Som familjehund är den ypperlig, men man får inte glömma att det i botten finns en hund med en oerhörd kapacitet. Den älskar sin familj och vill gärna ligga i knä trots sin storlek.

En stabij mår bäst om den får möjlighet att möta utmaningar och använda sin intelligens. Att ”bara” ligga i soffan och vara vacker är inte dess bästa egenskap (även om den gärna gör det också) Den är fysiskt stark och följer gärna med på långturer. Att låta den gå spår, arbeta på lydnadsplanen eller agilitybanan är bra aktiviteter. Rasen är envis, och det kan göra det till en utmaning när man tränar den. Stabijen är lättlärd och oftast väldigt arbetsvillig, den är som alla fågelhundar ganska mjuk i sättet, men längst inne finns en hård kärna. Likna den gärna vid en persika: Söt o mjuk utanpå, hård innerst inne.

Man kan hitta stabijhounds med de mest skiftande intressen, och det är inte helt lätt att veta hur en speciell valp kommer att utvecklas. Men något som de flesta stabijhouns är mycket duktiga på är att spåra. De är oerhört spårsäkra och mycket noggranna. De flesta har ett mycket bra gripande vilket gör att den även lämpar sig som apportör. Det finns individer inom rasen som agerar likt trädskällare. Vissa inom rasen är mycket fågelintresserade och andra är mer inriktade på klövvilt. Rasens intresse för djur under marken är stort. De flesta stabijs gräver både gärna och ihärdigt.

Rastandard Stabijhoun

Bakgrund/Ändamål:
Den nederländska rasen stabijhoun hör till den ”familj” stående och stötande fågelhundar som sedan många hundra år förekommit i Europa. Dessa kan sägas ligga mellan setter och spaniel till storlek och typ. Många av raserna blev dock inte erkända förrän under 1900-talet och flertalet, likt stabyhoun, först efter andra världskrigets slut.
Stabijhoun har uppmärksammats alltmer, även utanför Nederländerna under de senaste decennierna. Den anses som en mycket bra jakthund för mindre arealer och är inte minst uppskattad som vänlig sällskapshund.

Helhetsintryck:
Stabijhoun skall vara en kraftfullt byggd, långpälsad stående fågelhund. Till proportionerna skall den vara längre än hög. Den får varken vara för grovt eller spensligt byggd. Huden skall ligga stramt an mot kroppen. Det får varken förekomma hakpåsar eller för lösa läppar.

Uppförande/karaktär:
Rasen skall som sällskapshund vara tillgiven, mjuk och vänlig. Den skall vara intelligent, lydig, lättlärd, lugn och en god vakthund, aldrig aggressiv eller bitsk.

Huvud:
Huvudet skall vara torrt och harmoniera med kroppen. Huvudet skall vara längre än det är brett. Skalle och nosparti skall vara lika långa.

Skallparti:
Skallen skall vara lätt välvd, inte smal, men får aldrig ge ett brett intryck. Den skall övergå med en lätt rundning i kinderna.

Stop:
Stopet skall endast vara lätt markerat.

Nostryffel:
Nostryffeln skall vara välutvecklad utan att vara delad. Den skall ha vidöppna näsborrar. Nostryffeln skall vara svart hos hundar med svart grundfärg, brun hos hundar med leverbrun eller orange grundfärg.

Nosparti:
Nospartiet skall vara kraftfullt och avsmalnande mot nosspetsen utan att vara snipigt. Nosen skall vara bred. Nosryggen skall vara rak och får från sidan varken vara konkav eller konvex.

Läppar:
Läpparna skall vara strama utan överhäng.

Käkar/tänder:
Tänderna skall vara starka med saxbett.

Kinder:
Kinderna skall endast vara svagt utvecklade.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, runda och ej snedställda. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Blinkhinnorna eller tredje ögonlocken får ej vara synliga. Ögonen skall varken vara utstående eller djupt liggande. Färgen skall vara mörkt brun hos hundar med övervägande svart grundfärg och brun hos hundar med brun eller orange grundfärg. Rovfågelögon (blekt gula) är ej önskvärt.

Öron:
Öronen skall vara ganska lågt ansatta. Öronen skall bäras tätt mot kinderna utan veck. De skall vara måttligt långa och skedformade.

Hals:
Halsen skall vara kort och rund. Den skall övergå i rygglinjen med en mycket öppen vinkel, så att huvudet mestadels bärs lågt. Halsen skall vara lätt välvd. Inga hakpåsar eller löst halsskinn får finnas.

Kropp:
Kroppen skall vara kraftfull

Rygg:
Ryggen skall vara plan och tämligen lång

Ländparti:
Ländpartiet skall vara kraftfullt

Kors:
Korset skall endast vara lätt sluttande

Bröstkorg:
Sedd framifrån skall bröstkorgen vara bredare än djup. Frambenen kommer därigenom att stå ganska brett isär. Revbenen skall vara väl rundade och de bakre revbenen skall vara välutvecklade. Undre delen av bröstkorgen skall vara rundad. Den skall inte nå längre än ned till armbågarna.

Underlinje
Underlinjen skall endast vara måttligt uppdragen.

Skulderblad:
Skuldran skall vara välvinklad. Skulderbladen skall vara väl tillbakalagda och ligga väl an mot bröskorgen.

Underarm:
Frambenen skall vara kraftfulla och raka.

Mellanhand:
Mellanhänderna får ej vara svaga

Tassar:
Framtassarna skall varken ha formen av kattassar eller hartassar. Tårna skall vara välutvecklade och välvda. Trampdynorna skall vara kompakta.

Bakställ:
Bakstället skall vara kraftfullt och välvinklat

Has:
Haslederna skall vara lågt ansatta.

Mellanfot:
Mellanfötterna skall vara korta.

Tassar:
Baktassarna skall vara runda med väl utvecklade trampdynor.

Päls:
Pälsen skall vara lång och glänsande över hela kroppen. Endast över korset är en lätt vågighet tillåten. Pälsen på huvudet skall vara kort. På baksidan av fram- och bakbenen skall den vara välutvecklad och buskig men inte bilda fanor. Svansen skall runt om ända ut till spetsen täckas av längre päls, som skall vara buskig men ej bilda fanor. Den skall ej heller vara lockig eller vågig.
Behäng på öronen är rastypiskt. Dessa skall vara ganska långa vid öronbasen och därefter avta i längd till den nedersta tredjedelen av örat, där pälsen skall vara kort. Den långa pälsen på öronen skall vara rak, en lätt vågighet är tillåten, men lockig päls är ej önskvärd.

Färg:
Svart, leverbrunt eller orange med vita tecken. Fläckar och/eller skimmelteckningar i det vita är tillåtet.

Svans:
Svansen skall vara lång. Den skall nå till hasleden. Svansen skall inte vara högt ansatt och den skall bäras rakt
hängande till den yttersta tredjedelen, vilken skall vara mjukt uppåtböjd. I rörelse höjs svansen, men den får
aldrig bäras rullad.

Mankhöjd:
Idealstorlek för hanhund 53 cm
Idealstorlek för tik 50 cm

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Diskvalificerande fel:
En tämligen lockig päls visar att inkorsning har gjorts och därför kan hundar med denna päls inte betraktas som renrasiga stabijhouns.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna pungen